Thegirlsandra

Jag tror jag får göra som min kära vän (amalaj.blogg.se) att skriva av mig lite känslor , fast mina blir väl mer åt andra hållet antar jag. Jag har ju inte gjort slut med min kille elr så , jag har heller aldrig uttryck vad jag egentligen känner , eller hur det känns.



Många tror att den första killen de hittar , den första riktiga kärleken är den man föralltid kommer hålla ihop med. Man tror att man är lycklig och att man lever precis så som man vill . Men så brukar det faktist inte alls vara. Det har jag vart med om själv. Jag trodde att jag hade hittat ''the love of my life'' men det visade sig som sagt att det verkligen inte var så.
Pga denna person höll jag näst intill på att förlora allt. det är nu i efterhand som jag har insett att jag ändrade mig så som person. Jag var verkligen inte mig själv under ca.8 månaders tid. Och det hela slutade givetvis med bråk hemma , oftare än vad de skulle behöva vara. Det blev tillslut så att man bråkade om små saker. Och jag ansåg varje gång att den familjemedlem jag bråkade med hade fel. Fast jag innerstinne visste att den hade så j*vla rätt och ville tro på dem och göra som de sa. Men ikke, det var alltid nåt som stod i vägen , kärleken, jag trodde att jag var så extremt förälskad i denna pojke och att jag var tvungen att göra precis allt som han sa och ville att jag skulle göra. Dumt nog gjorde jag ju detta och jag sårade en hel del folk på vägen. Det vet jag nu , och det tog ett bra tag att få tillbaka förtroendet från familjen , vännerna osv.
Jag lyckades tillslut lämna detta förhållande och tog mig tillbaka efter många om och men.

Det tog ett rätt bra tag innan jag visste med killar och allt som har med kärlek och göra. Till en början var jag ganska så velig och nu kommer jag nästan inte ihåg vad jag gjorde då :S. Jag kan ju säga att det är otroligt skönt att ha kommit tillbaka till mig själv igen och veta vart man har sig.

Det var först efter 2,5-3 månader som jag kände att jag kunde försöka igen. Och det gjorde jag också. Det här jag skriver nu kan jag lova att det kommer direkt från hjärtat.

Det var på msn som jag hittade en kontakt som jag aldrig hade skrivit med innan. Så jag skrev en rad eller två , sen var jag kär. Det var en helt vanlig kille som svarade, en kille med de finaste ögon. Och jag kände då att allt han sa om att man var söt , roligt , you name it, var äkta! Jag tänkte då att jag skulle ta det lugnt och inte stressa på med något utan låta det ha sin gång.
Det var den 1 januari som jag åkte till denna pojke och blev förlorad. Han såg mig , precis som jag var. Jag behövde inte låtsas , jag kom , jag gick , och jag var mig själv. Det dröjde en vecka eller så så träffades vi igen , och då kan jag säga att fjärilarna var i hela kroppen på mig , det kändes som att jag gick på små moln hela den dagen innan jag fick sätta mig i bilen och åka till honom. Som vanligt så tror jag att vi kollade på någon film(som nästan alla gör 2-5 dejten). När jag skulle åka hem den kvällen så fick jag min första kyss. Det var den finaste kyssen jag någonsin har fått och jag kände hela vägen hem att tårarna inte var långt ifrån.
Sen dessa dagar har jag vart lycklig. Nu kan ja vara mig själv och det är nästan det som betyder mest , att jag kan vara precis som jag är. Och det har jag fått vara i 3 månader nu , jag hoppas varje dag på att jag kommer få vara det i många månader till. För denna pojken tycker jag så sjukt mycket om och att förlora honom skulle verkligen inte vara roligt. Det är såhär alla tjejer vill bli behandlade , de vill få kramar , pussar och gulliga ord om att man e söt även om man ser ut som att skatbo i huvudet.

Jag tror jag avslutar detta inlägget nu , jag skulle annars sitta här och skriva till sena kvällen.


What i'm hope for is a forever ?